Sidor

onsdag 15 februari 2017

När någon får en att tro på sig själv ❤

När jag gick bodypump utbildningen var min anledning till att vilja bli instruktör att få andra att känna samma glädje och energi från bodypumpen som jag får, att stå där framme och få respons iform av ett leende, ett skratt, är sådan mumma från hjärtat så har man en dålig dag så försvinner det med en gång. Jag får sådan energi av att stå där framme och se att mitt leende smittar av sig på deltagarna och jag får ett leende tillbaka, och när dem sedan kommer fram till en efter passet ställer frågor eller bara för att säga att dem tycker ens pass är super roliga och att dem ser fram emot ens pass, ja vad ska man säga, då blir jag rörd till tårar, löjligt för vissa kanske men det är med ord svårt att förklara vad det betyder för mig. 
Jag vet att jag borde bli bättre att tro på mig själv, och att det jag gör är bra, att jag faktiskt kan, fina L sa detta till mig igår när jag skjutsade hem henne, så ung och ändå så klok, vi fightas ju tillsammans då och då, och som hon puschar och hjälper mig på fighten är helt outstanding, med henne känner jag mig bra, hon plockar fram det bästa i mig, när jag fightas med någon annan så känner jag mig så jivla kass, tycker jag gör fel hela tiden, vilket jag garanterat inte gör för då hade nog R rättat mig mer (hoppas jag iallafall). 
Samma sak är det på pumpen, gör jag fel känner jag mig kass, jag har ändå börjat acceptera att jag gör fel, ofta så snackar jag mig till felen (förvånande va, jag snacka =P) men lika ofta räddar jag faktiskt upp felen, rätt hyfsat oxå om jag får säga det själv. Jag sätter takterna rätt bra, jag som inte tyckte jag hade taktkänsla, vilket jag såklart har annars hade jag varit körd på pumpen, jag har lärt mig den nya releasen, jag kan den utantill, det är inte pga att jag inte kan den som jag gör fel ibland, utan helt enkelt för att jag kommer ur takt. 
Att bara kunna säga till mig själv att det är ok att där blir något fel på ens pass är ett stort steg, perfektionisten i mig vill ju att allt ska sitta klockrent hela tiden, men där är så mycket yttre faktorer som kan påverka så att det inte blir mer fel är faktiskt rätt amazing egentligen, råkar man fastna på någon som gör fel teknik och samtidigt hamnar ur takt så är det lätt att följa med dennes tempo, vilket gör att man kommer ur takt och ska hitta in i det igen, ofta bjuder man på en liten paus och sen är man på banan igen så inga större katastrofer. 
I början blev jag så ledsen på mig själv när jag gjorde fel, jo faktiskt ordagrannt ledsen, för jag tänkte ingen kommer vilja gå på mina pass om jag gör fel hela tiden (jag gör faktiskt inte fel hela tiden), så när jag vecka efter vecka har fullbokade pass med kö, även om där är platser lediga när väl passet börjar så betyder det ju faktiskt att folk vill gå på mina pass men dem fick helt enkelt av någon anledning boka av, så har jag faktiskt börjat tro lite mer på mig själv, jag är kanske rätt grym på det här med att vara bodypump instruktör ändå, jag sprider glädje och positiv energi till folk, dem kommer ju trotts allt fram till mig och säger detta efteråt, vem är jag då egentligen att inte tro på vad dem säger? och när till och med sådana som trivs bättre på väla bokar sig på Ramlösa för dem vill gå på mitt pass tja då kanske man borde tro lite mer på sig själv.
Och idag var verkligen top of the day, först får jag en present av fina Moa med världens finaste text skriven till mig (se bild nedan), sen får jag bra respons från allihopa på passet och som om inte det vore nog så kommer två tjejer fram till mig efter passet för dem vill bara säga att dem tycker mitt pass är superskoj och att jag ger bjuder på härlig energi, behöver jag ens säga att jag kommer somna med ett sjukt stort leende på läpparna ikväll! 

Det Moa skriver i sin text är ju exakt det jag vill få ut när jag håller mina pass, inspiration, glädje, känslan att vilja komma tillbaka fast musklerna skriker av träningsvärk två dagar efter, tillsammans ska vi ha roligt utan att för den sakens skull flamsa, jag vet exakt vad jag själv kräver av en instruktör och det är det jag försöker förmedla själv, sen har jag oxå lärt mig att vi är alla olika, man kan inte vinna alla, men dem man vinner dem är jag sjukt mån att vara rädd om, mitt personliga mål är nu att börja lära mig lite namn, ny utmaning, men vill man så kan man! 

Till Moa har jag tusen ord jag velat skriva men jag kan inte få ihop dem i meningar, lika mycket som jag inspirerar henne, lika mycket ger hon mig trygghet på mina pass, att ha någon som henne på ens pass som bara med ett leende kan få mig att sträcka på mig och ge full energi ut i salen är som sagt svårt att förklara. När jag sa något på dem första passen och Moa skrattade högt rakt ut, som hon själv skrev blyga Moa, skrattade direkt från hjärtat rakt ut så alla hörde det, fick både mig och resten av deltagarna att le lite extra, detta tänker garanterat inte fina Moa på men jag ser det, jag ser vad hennes skratt gör för dem andra, och när Moa svarar när jag frågar något, gör att dem andra svarar, hon får salen att komma till liv, så jo jag står där framme och inspirerar henne men hon står tamigfan där bak och inspirerar mig lika mycket.


Nu har jag fler som ger mig denna energin, inga nämnda inga glömda, samt att jag kan faktiskt inte namn på alla, för även om jag har mina vänner som skänker mig trygghet på mina pass så är där faktiskt även väldigt många av mina härliga kämpar vars namn jag inte kan som skänker mig samma trygghet, som bjuder på samma leende som mina vänner gör, och det är pga alla dessa leende som jag kan bjuda på min förvirring, mina fel, mina grodor som hoppar ur munnen, Moa har nämt några, där är fler, men det är tack vare dessa underbara människor som jag mött sen jag blev instruktör som jag har insett att det är ok att göra fel! man kan skratta åt dem, det är inte värre än så, det gör inte mig till sämre människa utan jag är rätt ok ändå! 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar