Sidor

onsdag 15 februari 2017

När någon får en att tro på sig själv ❤

När jag gick bodypump utbildningen var min anledning till att vilja bli instruktör att få andra att känna samma glädje och energi från bodypumpen som jag får, att stå där framme och få respons iform av ett leende, ett skratt, är sådan mumma från hjärtat så har man en dålig dag så försvinner det med en gång. Jag får sådan energi av att stå där framme och se att mitt leende smittar av sig på deltagarna och jag får ett leende tillbaka, och när dem sedan kommer fram till en efter passet ställer frågor eller bara för att säga att dem tycker ens pass är super roliga och att dem ser fram emot ens pass, ja vad ska man säga, då blir jag rörd till tårar, löjligt för vissa kanske men det är med ord svårt att förklara vad det betyder för mig. 
Jag vet att jag borde bli bättre att tro på mig själv, och att det jag gör är bra, att jag faktiskt kan, fina L sa detta till mig igår när jag skjutsade hem henne, så ung och ändå så klok, vi fightas ju tillsammans då och då, och som hon puschar och hjälper mig på fighten är helt outstanding, med henne känner jag mig bra, hon plockar fram det bästa i mig, när jag fightas med någon annan så känner jag mig så jivla kass, tycker jag gör fel hela tiden, vilket jag garanterat inte gör för då hade nog R rättat mig mer (hoppas jag iallafall). 
Samma sak är det på pumpen, gör jag fel känner jag mig kass, jag har ändå börjat acceptera att jag gör fel, ofta så snackar jag mig till felen (förvånande va, jag snacka =P) men lika ofta räddar jag faktiskt upp felen, rätt hyfsat oxå om jag får säga det själv. Jag sätter takterna rätt bra, jag som inte tyckte jag hade taktkänsla, vilket jag såklart har annars hade jag varit körd på pumpen, jag har lärt mig den nya releasen, jag kan den utantill, det är inte pga att jag inte kan den som jag gör fel ibland, utan helt enkelt för att jag kommer ur takt. 
Att bara kunna säga till mig själv att det är ok att där blir något fel på ens pass är ett stort steg, perfektionisten i mig vill ju att allt ska sitta klockrent hela tiden, men där är så mycket yttre faktorer som kan påverka så att det inte blir mer fel är faktiskt rätt amazing egentligen, råkar man fastna på någon som gör fel teknik och samtidigt hamnar ur takt så är det lätt att följa med dennes tempo, vilket gör att man kommer ur takt och ska hitta in i det igen, ofta bjuder man på en liten paus och sen är man på banan igen så inga större katastrofer. 
I början blev jag så ledsen på mig själv när jag gjorde fel, jo faktiskt ordagrannt ledsen, för jag tänkte ingen kommer vilja gå på mina pass om jag gör fel hela tiden (jag gör faktiskt inte fel hela tiden), så när jag vecka efter vecka har fullbokade pass med kö, även om där är platser lediga när väl passet börjar så betyder det ju faktiskt att folk vill gå på mina pass men dem fick helt enkelt av någon anledning boka av, så har jag faktiskt börjat tro lite mer på mig själv, jag är kanske rätt grym på det här med att vara bodypump instruktör ändå, jag sprider glädje och positiv energi till folk, dem kommer ju trotts allt fram till mig och säger detta efteråt, vem är jag då egentligen att inte tro på vad dem säger? och när till och med sådana som trivs bättre på väla bokar sig på Ramlösa för dem vill gå på mitt pass tja då kanske man borde tro lite mer på sig själv.
Och idag var verkligen top of the day, först får jag en present av fina Moa med världens finaste text skriven till mig (se bild nedan), sen får jag bra respons från allihopa på passet och som om inte det vore nog så kommer två tjejer fram till mig efter passet för dem vill bara säga att dem tycker mitt pass är superskoj och att jag ger bjuder på härlig energi, behöver jag ens säga att jag kommer somna med ett sjukt stort leende på läpparna ikväll! 

Det Moa skriver i sin text är ju exakt det jag vill få ut när jag håller mina pass, inspiration, glädje, känslan att vilja komma tillbaka fast musklerna skriker av träningsvärk två dagar efter, tillsammans ska vi ha roligt utan att för den sakens skull flamsa, jag vet exakt vad jag själv kräver av en instruktör och det är det jag försöker förmedla själv, sen har jag oxå lärt mig att vi är alla olika, man kan inte vinna alla, men dem man vinner dem är jag sjukt mån att vara rädd om, mitt personliga mål är nu att börja lära mig lite namn, ny utmaning, men vill man så kan man! 

Till Moa har jag tusen ord jag velat skriva men jag kan inte få ihop dem i meningar, lika mycket som jag inspirerar henne, lika mycket ger hon mig trygghet på mina pass, att ha någon som henne på ens pass som bara med ett leende kan få mig att sträcka på mig och ge full energi ut i salen är som sagt svårt att förklara. När jag sa något på dem första passen och Moa skrattade högt rakt ut, som hon själv skrev blyga Moa, skrattade direkt från hjärtat rakt ut så alla hörde det, fick både mig och resten av deltagarna att le lite extra, detta tänker garanterat inte fina Moa på men jag ser det, jag ser vad hennes skratt gör för dem andra, och när Moa svarar när jag frågar något, gör att dem andra svarar, hon får salen att komma till liv, så jo jag står där framme och inspirerar henne men hon står tamigfan där bak och inspirerar mig lika mycket.


Nu har jag fler som ger mig denna energin, inga nämnda inga glömda, samt att jag kan faktiskt inte namn på alla, för även om jag har mina vänner som skänker mig trygghet på mina pass så är där faktiskt även väldigt många av mina härliga kämpar vars namn jag inte kan som skänker mig samma trygghet, som bjuder på samma leende som mina vänner gör, och det är pga alla dessa leende som jag kan bjuda på min förvirring, mina fel, mina grodor som hoppar ur munnen, Moa har nämt några, där är fler, men det är tack vare dessa underbara människor som jag mött sen jag blev instruktör som jag har insett att det är ok att göra fel! man kan skratta åt dem, det är inte värre än så, det gör inte mig till sämre människa utan jag är rätt ok ändå! 



lördag 11 februari 2017

Vilodag eller ej?

Denna veckan har det blivit tre vilodagar på rad, kanon skriker alla, jag bara näääee, jag har aldrig haft så ont i min kropp, på riktigt, jag vaknade till och med upp idag och hade smärta i min tumme som jag stukade REJÄLT förra året när jag ramlade med mina inlines, hur f-n kan den börja göra ont igen, och vad gjorde jag inatt när jag sov som gjorde att den nu smärtar? Vad har jag lärt mig av detta? Aldrig mer tre dagars vilodag hahaha.
Lite skämt lite allvar, för det är individuellt det här med vilodagar, jag har varit inne i ett sånt härligt träningsmode hela detta året, kroppen har svarat bra och jag har inte känt mig trött eller sliten i den, jo när jag körde 7 pumppass på 7 dagar, då var jag liiite sliten på lördagen men egentligen inget som gjorde att jag kände att det krävdes en massa vilodagar, utan exakt så som jag tränat har passat mig perfekt!
Jag känner att jag har koll på min träning, kör inte en massa vikt på pumpen, utan fokus på rätt teknik och förmedla rätt teknik till mina deltagare på passet. Däremot har jag lagt till mer egenträning, förutom fighten har jag även lagt till GRIT plyo sen årsskiftet och nu förra veckan la jag även till CrossCage och visst dessa nya pass har gjort att vaderna och min rumpa fått bekänna färg, jivlar i havet vilken träningsvärk jag haft, men vilken energi det gett mig, missförstå mig rätt jag får full energi av att ha mina pumppass oxå, men när jag tränar själv så kan jag ha full fokus på att köra huvudet rakt in i kaklet, det kan jag inte på pumpen.
Jag tycker ju om att köra helt slut på mig, kvittot sen är när kroppen är sådär härligt mör efteråt och man känner träningsvärken komma smygande, jag lever ju med konstant träningsvärk, antingen är min kropp trög eller så gör jag nått annorlunda VARJE gång hahaha.

När det då kommer till vilodagar, hur ska man göra, tja jag är ingen expert så jag har inget bra svar på den, förutom ett, gör det som känns bäst för dig! Jag personligen vill ju helst ha minst en total vilodag, där jag inte gör någonting, på en 14 dagars period så har jag tre sådana dagar dvs. onsdagar, fredagar och söndagar (när jag har barnen), och detta har fungerat kanon för mig, detta är säkert förvånande läsning för många för enligt folk tränar jag ju alltid, men nä jag gör faktiskt inte det, visst när jag inte har barnen så blir det träning varje dag, men jag är oxå expert på att landa i soffan när jag kommer hem och göra precis ingenting, samt att jag är noga med min sömn, minst 7 timmars sömn varje natt försöker jag få till, så även om jag inte har en total vilodag så har jag nästan 24 h mellan alla mina pass.
Jag förespråkar ju att man ska göra det som är bäst för en själv och att man ska lyssna med ett halvt öra på dem som "varnar" en från att träna för mycket, visst att man ska vara rädd om sig, och ja man ska SJÄLVKLART lyssna på sin kropp, men då många har en tendens att dämpa sitt egna dåliga träningssamvete i att säga till dem som tränar att dem tränar för mycket så väljer jag att säga att man ska lyssna med ett halvt öra.
Själv har jag ju varit nära att gå in i träningsväggen en gång, en instruktör på FA fångade som tur upp mig där och menade att jag skulle ta minst två veckors vila helst längre då jag var på väg att köra min kropp i botten, detta var när jag mådde som sämst hemma och verkligen flydde hemmet, jag körde både dubbel och trippelpass, och intalade mig själv att jag tränade så mycket för att det var skoj och jag inte kunde välja bort några pass och tja till en viss del var det så, men med facit ihand så vet jag att grundorsaken var att jag flydde hemmet.
Jag själv visste inte om vad som hände utan det var när jag skrev ett blogginlägg om att jag var totalt färdig efter mina pass men min puls gick inte upp merän till max 150 (vilket är lågt för mig då jag ligger på max 184-194), detta inlägget läste denna instruktören så han skickade ett långt meddelande till mig på FB där han förklarade vad som var på väg att hända. Då han är utbildad PT och sjukt kunnig inom träning gjorde att jag direkt lyssnade och drog i handbromsen, och efter det bokade jag av alla mina pass och höll total vila i 14 dagar, jobbigaste perioden i mitt liv men ack så viktigt. Detta är en av anledningarna till att jag gått tillbaka till min pulsklocka (eller aktivitetsband), jag la ju denna på hyllan nån gång i våras/somras, anledningen, den stressade mig, jag hatade när jag inte nådde mitt dagliga aktivitetsmål, jag kunde nästan ut och promenera bara för att jag skulle nå dagsmålet, vilket var sjukt för tittade man på totalen varje vecka så var jag ju i hamn så det skrek om det, så därmed åkte det av.
Idag sitter där som sagt ett nytt och än så länge har jag kunnat ha det utan att känna nån press och stress med det, MEN, minsta lilla jag känner en irritation över oaktiv dag eller blir irriterad för att jag missat sätta igång den på ett pass så ryker det! Det ska vara för att hålla koll på pulsen, och inget annat!


Vilodag! 


torsdag 9 februari 2017

Ge tid för att få tid!

Jag pratade men en kompis igår, han undrade hur det gick med dejtinglivet och jag bara suckar, hur det går, tja det går inte ett j-vla dugg bra, Fick frågan om jag verkligen ville ha någon eller om jag bara sökte närhet, och detta fick faktiskt mig att fundera, är det bara närhet jag är ute efter? Jag återkommer ju ofta till detta, någon att krama, någon att somna bredvid så ja det kan låta som om det bara är närhet jag vill ha, men nä det är inte bara närhet, utan självklart så är det allt annat också, ha någon att prata med under en middag, gå ut och äta, se nån film ihop hitta på saker med osv. då fick jag ju genast frågan när jag skulle hinna detta, då jag precis deklarerat om min vecka när jag inte hade barnen där han menade att han sagt hejdå till mig med en gång, och jag bara liksom jaha tack eller nått! Men visst en del av mig förstår honom, just nu så jobbar, äter, tränar och sover jag, men vad ska jag annars göra? Hade någon frågat mig ska vi hitta på något så hade jag ju inte tackat nej för att jag ska träna, visst att träningen är viktig för mig, men inte viktigare än att umgås och definitivt inte viktigare än en kille som jag är intresserad av och som det hade kunnat bli nått med, men sen samtidigt så är det en del av min livsstil som man faktiskt får acceptera.  

Jag har ju även mina fasta pass dem kan jag inte bara ändra påhur som helst men vi snackar en timme (plus/minus restid) där finns tid innan och där finns ofta tid efteråt, vill man så kan man! Och ja jag har barnen varannan vecka och i första läget så har man ingen chans dessa veckorna, självklart är ju jag inte omöjlig här heller men kan jag styra till barnfria veckorna så är ju det att föredra. Så jo man kan tycka att jag är svår att få tid med, och man kan ifrågesätta om jag har tid för ett förhållande men jag skriver som jag alltid skriver ger man av sin tid till mig så får man självklart av min tid! Och är man intresserad av en tjej som man hänger 24/7 och gör allt med njjjjaaa då får man se sig om efter en annan, för det är inte riktigt jag.