Sidor

söndag 4 september 2016

Att vara singel är inte lätt!

När man som singel är ute och går med någon utan att nämna eller ta bild på vem det är så sätter det genast igång tankeknölarna hos ens vänner, att man sedan, bara för att, skriver #gillarsällskapet #PratatITreTimmar samt #FårViGöraIgen gör ju inte folk mindre nyfikna....Att sen min granne acka bästa vän skriver nu blir man ju nyfiken och jag bara svarar med en smilys får nog tankarna att surra ännu mer i folks huvud, inte ens bästa vännen vet vem, då måste det vara nått på gång, och jag bara ler och tänker -där ser man, man promenerar med en kompis utan att nämna vem så har man något på gång, för tydligen kan visst inte JAG bara vara ute och gå med en kompis och inte nämna vem det är utan att funderingarna är igång hahaha
Just nu sitter jag bara och väntar på sms:et från Jessica med orden VEM?!?!?!

Jag har som sagt varit ute och gått med just en kompis, jo en killkompis, men fortfarande en kompis, ni förstår tjejer och killar kan vara kompisar, vi har pratat med varandra på messenger och jag orkade inte bara skriva idag utan kände för att komma ut och frågade om han var sugen på att joina och fortsätta snacket in real life istället för på messenger och han var på, så han hämtade upp mig sen stack vi till hallandsåsen och gick skåneleden mot båstadshållet, sjukt härlig promenad och vi har nog hunnit med att snacka om allt mellan himmel och jord, att just kunna snacka så med någon som man inte träffat och snackat på detta viset med, jo ett snabbt hej och några ord på vägen ja det har vi ju gjort men aldrig pratat så här som vi gjort idag, sjukt kul, och jag hoppas verkligen på fler sådana här promenader eller bara hemma hos någon av oss.

Jag har aldrig riktigt förstått det här med att folk ska lägga in sånt som inte finns så fort det är en kille och en tjej, och speciellt nu när jag är singel så har jag märkt det ännu mer, vågar för fan snart inte ta en fika offentligt med någon av det motsatta könet bara för att omifall man träffar någon så ska dem tro något, sjukt störande faktisk.
I våras när jag var på kurs i Göteborg, så gick ju hela kursgänget ut och åt, jag hamnade vid samma bord som tre stockholmare och två andra killar, där var tjejer med på kursen oxå men dessa hamnade vi andra bord, så det blev att jag satt och snackade rätt mycket med bara dessa fem, speciellt en från stockholm snackade jag mycket med, vi tränade båda och det blev rätt mycket snack om allt och inget, vi hade även redan på lunchen snackat mycket och fattat tycke, OBS KOMPISTYCKE, för varandra, vi tänkte liksom väldigt väldigt lika i det mesta, skrämmande lika, så det blev att jag hängde med dessa resten av kvällen och när alla andra gick och la sig så tog vi vars en öl till på hotellet och fortsatte snacka. Detta kan störa många och det är nästan så man inte vågar säga att man hållt kontakten efteråt för det är sådan tabu, just att en tjej och kille pratar med varandra, medan jag ser det som ett sätt att hitta nya vänner, vi hade sjukt skoj, tror inte jag skrattat så mycket med någon som vi gjorde den kvällen och alla skrattade åt just oss, för ingen fattade vad vi skrattade åt merän vi två. Och imorron ska jag köra upp till stockholm för kurs tisdag och onsdag, han kommer vara på samma kurs, vi har bestämt att vi ska ta en öl, om det blir bara vi två eller om fler hänger på det vet jag inte, jag kommer vilja ge honom en kram när vi träffas, jag ger alla som jag inte träffar varje dag en kram, jag kan även ge arb kamrater som jag träffar varje dag en kram när jag ser dem, vissa gubbar är det ok med utan att snacket går igång andra måste man nästan krama i hemlighet för annars är snacket igång, jag vill säga att vi kramas alldeles för lite, kramar är bra!
Sen kanske det är en själv det är fel på , man kanske tror att andra lägger in en värdering i det som dem inte gör och så håller man nästan tyst om det för att inte det ska tros nått och sen blir det ju ännu mer som om det är nått för varför håller man annars tyst om det, hur man än gör så har man med andra ord röven bak.


lördag 3 september 2016

En ny utmaning i mitt liv!

För några veckor sedan var jag på audition, å nä ni behöver inte vara orolig ni ska få se mig i tv, det var audition för att bli instruktör i bodypump på NW, och efter två veckors väntan fick jag äntligen besked att dem var intresserade att satsa på mig. Så i torsdags var jag och skrev på papper och i slutet av september ska jag få gå utbildning efter det är det skarpt läge, nervös? ja lite, det måste man få vara, men jag vet oxå om att jag kan detta, jag kan tekniken, fuck jante, jag har j-vligt bra teknik oxå, finns säkert små finslipningar som behövs göra men jag har haft en teknik nörd BIG TIME på FA som tragglat teknik så det stod härliga till, tröttsamt för vissa jag ÄLSKAR det, för teknik är A och O när det kommer till en skadefri träning, och har man som mig ett skadat knä och en skadad axel i grunden som blivit bra av just träning på rätt sätt så blir man ännu mer noga med tekniken.

Jag har oxå kommit en bra bit i mitt "rädd för att göra fel" tänk, perfektionisten i mig har insett att man får lov att säga eller göra fel saker inför folk utan att världen rasar, jag har oxå kommit så långt i mitt tänk att man kan inte bli älskad av alla, även om man gör exakt samma sak inför tio personer så kanske bara 8 gillar en (eller två men då får man nog tänka om), som sagt man kan inte behaga alla.
I mitt yrke som arbetsledare där jag håller i möten, är på utbildningar som går ut på att öppna munnen och tala inför främmande människor har jag insett att så länge man bara tror på det man säger så lyssnar faktiskt folk, och även om dem inte håller med en så i många fall respekterar dem det man säger, för det är faktiskt så att man kan respektera en annan människas åsikter utan att för den sakens skull hålla med, folk tror att så fort man inte håller med så gillar man inte personen i fråga, när ska folk lära sig att se skillnad på sakfråga och personfråga? 

Jag minns när man gick i skolan, redan låg och mellanstadiet, man skulle hålla muntliga framställningar, man sa fel, folk skrattade, perfektionisten som redan då bodde i mig ville bara dö, vilket gjorde att till nästa gång så övade jag ännu mer, var ännu mer nervösare för att återigen ha någon som sa nått elakt eller som påpekade ett fel och jag bara dog, där och då började jag hata att prata inför folk, detta har sen hållt i sig upp i vuxen ålder, även om jag visste 100% att de jag sa var bra och rätt så hatade jag det. Ända tills jag för x antal år sedan var uppe i Stockholm och utbildade dem i hur man gjorde en garanti arbetsorder på rätt sätt, dessa människor lyssnade, ställde frågor, var så himla lyhörda för det jag sa, och jag sa fel, ingen skrattade, ingen påpekade det på ett översittande sätt (och då var jag ändå skåning i Stockholm ;-)), utan man frågade helt jivla fullt naturligt om jag inte tänkte fel där, och så fick man en öppen dialog, efter det har det bara gått och rätt håll att prata inför folk.
Mina arbetsledare utbildningar som jag var på sen har oxå verkligen hjälpt mig i mitt sätt att tänka kring saker och ting, hur man ska framföra sina förslag på "bästa" sätt, att prata inför grupp, vara lyhörd osv. 
Vet ni vad? det är alltid lättare att prata inför en gupp man inte känner, för dessa har en tendens att inte döma en av tidigare erfarenheter. Jobbigast är att prata inför mekanikerna på jobb, faktiskt, dem har en bild av mig att vara väldigt hård och gör inte fel för då skäller Marie på er (SUCK), detta då jag suttit och skrivit deras arbetsordrar en gång i tiden och där man om och om tragglade hur dem skulle skriva och tänka och framförallt försöka få dem att förstå att den där dumma frågan för dem är inte det för en i andra ändan, samt att jag var ung och något mer ogenomtänksam i mitt sätt att framföra saker och ting, detta har dock ändrats, tyvärr ska folk haka upp sig på gammalt. 
I vilket fall som helst så har jag blivit säkrare i mitt ledarskap, jag vet att jag gör saker på ett bra sätt, jag vet att många av mina ideer är bra, inte alla men för att få fram en bra ide så behövs ibland att man går igenom några dåliga, så länge man inte har behov att stå fast vid sin dåliga tanke utan kan erkänna att fan detta blev inte bra, jaja nu har vi provat detta, gör om gör rätt typ, så gör det inget, suger min ide/plan så skrotar vi den, gör man inte fel gör man inget heller. 

Redan för två år sedan började tanken på att vilja bli instruktör, men då och där var inte rätt tidpunkt i mitt liv, jag behövde komma längre i mitt tänk kring mig själv, och jag får ju säga att det senaste årets hårda skola har gjort mig starkare till att just tänka FUCK vad människor tycker och tänker om mig, jag är den jag är gillar man inte det nä då vet man oxå var dörren är, jag vet nämligen om att jag är rakt igenom snäll och omtänksam, vill ingen människa något ont, jag vet oxå att jag är stark i mina åsikter kring saker jag tror på, dock så har jag inga behov att framföra dem på andra människor, men än en gång är det inte alla som kan se skillnad på sakfråga och personfråga. 
Jag har oxå märkt hur lätt det är att ha vänner så fort man stryker dem medhårs, men så fort man råkar säga nått emot så har man huxplux liiiite mindre vänner, jag har oxå det senaste året märkt vilka som är mina riktiga vänner dem som stöttat mig när jag haft som jobbigast, som stöttat fast jag fått skylla mig själv att jag mått som jag mått, DET är äkta vänner som finns med en även om man inte alltid håller med varandra! 
I läget jag befann mig i för ett år sedan hade jag aldrig utvecklats och kunnat bli en bra instruktör, jag hade brytt mig alldeles för mycket om vad fel personer hade tyckt, jag hade varit osäker på mig själv i min träning. Det senaste året på NW har gett mig en sådan styrka, att gå på pass helt själv utan att känna folk och ge allt, bjuda på sig, utan att för den delen inte passa in i mallen, att vara den ända som skriker ki-ya (stavar säkert det helt fel och många som känner behov av att påtala det, men vet ni vad det spelar ingen roll för man fattar vad jag menar och fattar man inte tja då är det ens egna jivla problem) för att nästa gång få en med sig, nästa gång två osv. att kunna peppa andra deltagare utan att man känner dem DEN känslan har varit sjukt viktig för att jag idag är där jag är, att sen ha haft min trygghet i bästa M har ju självklart hjälpt till. 
Det är oxå nått jag kommer få stå beredd att ta, hur mitt instruerande kommer att likna hennes, hur jag "snott" hennes ord osv, MEN jag har tränat för henne sen 2011, gått på hennes olika pass, jag har hennes röst i mitt huvud när jag gör vissa saker, hör vissa låtar osv (sjukt jobbigt ibland ;-)), jag är inte ute efter att bli en kopia av henne, även om jag hade varit sjukt nöjd om jag blivit hälften så bra instruktör som hon är, för det är få som är så kompletta som hon är, den glädjen och inspirationen till träning som hon ger både i salen och utanför den är guld värd. Och antingen kan man välja att se det som en positiv sak att jag tagit min inspirationskälla och försöker göra det till mitt egna för att bli en så bra instruktör som möjligt eller så kan man haka upp sig på att herregud vad jag försöker likna M. 

Så nu är det bara till att öva att kunna prata samtidigt som man gör övningarna, fatta hur svårt det är, eller det är faktiskt svårast hemma, när man står själv, tala om att min dotter kommer kunna köra pump sen, för hon kommer få bli mitt offer, ska bara traggla teknik med henne först så jag slipper fokusera på detta när man sen övar, använde ju henne när jag tränade inför auditionen och herre jivlar vad svårt det var när jag såg hur hon inte alls lyssnade på vad jag sa utan gjorde helt fel, så istället för att öva koreografin så fick jag förklara för henne hur hon skulle göra, men vi ska nog få ordning på henne hahhaa
När man sen på auditionen stod inför folk som faktisk kunde så var det mycket lättare, för många gånger så kan ju dem flesta deltagarna releasen, och skulle man tappa så är det lättare att fånga upp, samt att när jag sist jag var på ett M pump pass faktisk märkte att hon var tyst emellanåt, jo faktiskt, man tycker hon pratar HELA tiden men när hon inför auditionen kollade mig och sa att man behöver inte prata hela tiden det får lov att bli tyst, så fokuserade jag på att lyssna på hennes nästa pass och jo även hon var tyst emellan åt men på ett så jivla bra sätt att man inte tänker på att hon är tyst, som sagt hon är en sann inspiration, även igår när jag var på pump så fokuserade jag mer på att kolla instruerandet och lyssna på takten i musiken, och jo detta kommer bli bra, som sagt jag kan detta, jag vill detta, och vill man så kan man, kan man så gör man.

måndag 29 augusti 2016

En bättre version av mig själv!

Jag har inte tränat på 14 dagar, ja om man inte kallar cyklingen till och från jobb för träning, men jag har inte varit på gymet på 14 dagar, har inte hittat nått pass som passat in när jag har haft tid, för tid till träning har man alltid, om man nu då inte som jag vill gå på specifika pass, då kan tiden vara ett bekymmer, men jag har promenerat och jag har som sagt cyklat, sen förvisso har jag väl inte varit 100% kry heller, så denna "vilan" har ju inte varit helt fel.
Men idag blev det ett pass, och efter att ha cyklat hem från jobb med världens motvind så kan jag villigt erkänna att hela jag önskade att jag bokat av, dvs innan, för nu efter är jag så glad att jag körde iväg och körde detta passet, fy fan vad jag behövde det, hela jag var tömd på energi men efter att ha träffat massa vänner och sen få ge järnet på ett SJUKT grymt pass så känner jag hur endorfinerna rusar genom kroppen, tänk vad träning kan göra för en sargad själ, speciellt när den innehåller slag och sparkar och man får lov att träffa om än på mitsar (heter det så? kuddar hahhaa) men dock träffa, jag hade några ansikten uppmålade framför mig, ingen nämnd ingen glömd ;-).

Jag verkligen älskar hur långt jag kommit i mitt tänk kring träning, ett missat pass är ingen katastrof längre, två veckor utan träning får inte hela min värld att rasa, tyvärr är det en knäckt svanskota (förra året) och en klabbande rygg (efter toughest iår) som fått mig att inse detta, men vad är det man säger inget ont som inte för nått gott med sig.
Och jag har ju som sagt kommit igång med cykling till och från jobb, bara det, och alla ni som känner mig vet att jag inte kan sätta mig på en cykel och söndagstrampa, jag vill fort fram, och det är riktigt roligt att cykla på min nya cykel, vilka tider jag gör kontra cykeln jag cyklade med när jag cyklade för x antal år sedan, cyklade på personligt rekord hem från jobb i fredags, 30:40 för att vara exakt, sjukt impad och nöjd över mig själv, när jag sen idag med FULL motvind, och då menar jag verkligen FULL motvind, lyckades cykla hem på 36:42 så kan jag inte merän att le, jag har en härlig styrka i benen, ge mig några mil i dem på en cykel så ska nog tiderna kunna pressas lite till. Jag älskar ju att jaga mina egna tider, för jo det är bara mina egna tider jag jagar, en bättre version av mig själv är det ända jag vill bli, jag skiter fullständigt i om någon annan är snabbare än mig, jag cyklar som sagt till och från jobb, för att jag faktiskt tycker det är skönt, jag tycker det är grymt härligt att komma till jobb när jag cyklat, man har liksom en sådan skön energi i kroppen som verkligen håller hela dagen, till skillnad från när man kört ett spinningpass på morronen då är jag full av energi fram till lunch sen blir jag sömnig, ordagrannt sömning, hade lätt kunna lägga mig att sova då, men när man cyklar ute så är det precis som all den friska luften gör en full med energi, jo jag hör hur flummigt det låter men då må det få vara det.
I vilket fall som helst så har jag ju laddat ner en app, Strava heter den, där man loggar sin cykling, där finns även segment, som är sträckor som folk har skapat där man klockas, vilket faktiskt är lite skoj, jag är i topp bland tjejerna på en sträcka, tog den tiden i fredags, jag vet ju om att den tiden kommer slås, som sagt jag har en hybridcykel, många som cyklar har ju racer cyklar men det är ändå roligt att ha fått en bästa tid där, och även om mitt huvudsakliga mål är att slå mina egna tider så kommer man ju bli peppad av dem andres tider, dock så är ju jag så skadad att jag vill inte se under tiden jag cyklar för att försöka slå dem, utan jag tycker det är rätt skoj att komma hem och se om man fått någon pokal, för jo man får pokaler hahahha.

När vi ändå är inne på träning så har jag helt tappat min yoga, just den träningsformen som jag så mycket behöver kommer jag inte till skott att utföra, sätter jag mig ner så svävar mina tankar iväg och det ända jag kan tänka på är allt som jag måste göra och så känner jag mig stressad och därmed skiter jag i yogan, fast jag vet att det är just därför jag behöver den, hade behövt sätta mig ner eller lägga mig på rygg för den delen och bara låta huvudet få vila, släppa alla tankarna som surrar och bara låta mig få vara tom, men just nu är alla mina tankar på högvarv, finns inte en sorterad tanke utan det är rent kaos uppe i planeten, så yogan hade verkligen behövts.