Sidor

söndag 28 augusti 2016

En famn att gråta ut i....

Ibland känner jag att jag hade varit i extra stort behov av en famn, en famn där jag kunde krypa upp och bara få gråta ut, som kramade mig och sa att det gör ont men det går över...idag är en sådan dag, det var längesedan jag grät, längesedan jag kände mig så här ensam... det värsta är att när jag blir ledsen för en sak så har flera andra saker en tendens att bita sig tag i mig och allt som jag försökt se med positiva ögon blir inte så positivt längre.
Problemet är att tankarna börjar skena, jag börjar ifrågasätta så himla mycket, saker som jag borde lägga bakom mig och bara släppa kommer upp till ytan igen, jag analyserar och som vanligt lägger jag allt på mig själv när jag mår som sämst, försöker hitta var och vad jag gör för fel, jag vet inte varför folk verkar tro dem kan behandla mig som dem vill, för att jag låter dem göra det garanterat, men jag vet inte hur jag ska göra heller, jag är för snäll, rädd att släppa nått som kanske kan bli bra, men sen samtidigt om jag inte får tid är det då något som kommer bli bra? är jag inte värd bättre än så? Svaret på den fråga är solklart JO! Så varför låter jag då dessa få ta av min tid? bättre att bli sedd lite än inte alls? fast är det egentligen det? och självklart vet jag ju svaret på den frågan oxå, NÄ!!!
Med dessa tankar gick jag ner till havet, satte mig på bryggan och bara njöt av havets brus samtidigt som jag hade musik i ena örat, tänkte på alla dessa jag smsat med, alla som fått/får mig att le så himla stort, och samtidigt även dem som fått mig att gå ner mig totalt när där inte kommit nått sms, ni förstår när glädjen över ett sms blir så stor så är risken att rädslan över ett uteblivet tar över, iallafall med min ryggsäck, nått jag jobbar med sjukt mycket, men sen samtidigt har man inte tiden och tanken att sända mig ett litet sms i tid och otid varför ska jag då ge av min tid att göra det?



onsdag 17 augusti 2016

Mitt resultat räknas!

Jag köpte en ny cykel i början på sommaren, planen var att börja cykla till jobb, däremot blev jag aldrig färdig att byta pedalerna då, vill ju ha mina spd pedaler då JAG tycker det är lättare att cykla med dem, har fått höra en massa att skulle man inte kunna cykla ändå osv. och jo det är klart man kan, cyklade ju till mina föräldrar på midsommar gick alldeles utmärkt MEN jag vill ha spd fästen när jag ska cykla till och från jobb, PUNKT! 

Så i måndags fick jag äntligen tummen ur r*ven och byte pedaler och på kvällen packades väskan och allt förbereddes för att cykla till jobb, sagt och gjort igår snörades skorna och jag begav mig iväg, perfekta och då menar jag verkligen perfekta cykelförhållande, flaggorna hängde rakt ner, och jag trampade på med något stumma ben efter söndagens inlines tur och promenad samt body pumpen i måndags, men dem leade till sig ju längre jag cyklade. 

Målet var att ta mig till jobb UTAN att jaga tid men ändå inte softa bara, utan som jag brukar tungt och motoriskt, väl på jobb blev jag förvånad när jag tittade på mobilen och såg att den visade 38 minuter, därserman, ny cykel och helt klart bättre tid än vad jag hade när jag cyklade för två-tre år sedan, då var jag nog uppe i närmre 50 min och då tog jag i för kung och fosterland, igår tog jag faktiskt det rätt lugnt men utan att för den delen vara ute och söndagstrampa, utan jag blev svettig, vilket jag vill bli, för även om jag ser det som en transportsträcka TILL jobb så kan man ju ändå göra det till liiiite jobbigare. Väl hemåt hade jag åter igen denna förbanande motvind som jag är så van vid att ha när jag cyklar, däremot valde jag att ta det för vad det var, det fick liksom ta den tiden det tog att cykla hem, jag hade inte bråttom och motvinden lär ju inte försvinna bara för att jag surar, jag har kommit en bra bit i mitt positiva tänkande som gör att saker man svor över förr känns lite lättare idag, tänk vad ett annat tankesätt kan göra. 

Väl hemma upptäckte jag dock att det hade bara gått 20 sekunder saktare än när jag inte hade vind, och visst jag var liiite mer andfådd det var jag, men annars kändes det som sagt kanon! 

Redan när jag lämnade jobb hade jag bestämt mig för att jag skulle cykla som idag också, ville se om jag kunde banta tiden lite till, ni vet den här tävlingsdjävulen i mig väcktes, den som BARA tävlar mot MIG själv och ingen annan, den som inte tävlar på någon elitnivå utan bara vill vara en bättre version av gårdagens mig.

Just detta med att vilja förbättra tider är ju nått jag älskar, än en gång MINA egna tider, ingen annans, jag tävlar inte mot någon, utan bara mot mig själv. Sjukt nöjd med min cykel och att den tar mig från A-B i sjukt bra tempo, nä det är ingen racer, jag vill inte ha en racer, jag vill inte ha så tunna däck, jag vill kunna cykla i ur och skur utan att vara rädd att däcken ska explodera

Jag är även nöjd med att ”mäta” min träning (förlåt jag menar aktivitet) med mitt pulsband och tillhörande polarapp, jag behöver inte se hur fort jag cyklar under tiden jag cyklar, jag föredrar att hålla ögonen på vägen när man kommer upp dem hastigheterna som man ändå gör. Och ja jag reggar min cykling till och från jobb på min polar app för att jag tycker det är skoj att hålla koll på mina aktiviteter (obs att jag skrev aktivitet istället för träning nu) och VILL veta sluttid, puls och jämföra olika dagar. MEN gudnåde om man nu vill detta OCH samtidigt råkar säga träning (det misstaget gjorde jag) för då måste man visst ha alla dem senaste prylarna för att kunna mäta och är man inte intresserad av alla dem nyaste prylarna så behöver man ju inte mäta på sin polarapp heller för man tränade ju inte *SUCK*. 

Nä jag ser inte cykling till och från jobb som träning, jag ser det som att jag tar mig till jobb på ett något mer aktiverande sätt än bilen, så därav aktivitet och ingen träning! Men jag blir svettig och jag känner av benen och jo jag har träningskläder på mig, för tempot är inte vanligt lalatempo, utan tempot är högt, för jag gillar högt tempo, jag gilla pressa mig själv utan att för den delen behöva se om jag cyklar i 21 eller 23 km/h, som sagt jag kör tungt för jag gillar cykla tungt, sen om det inte är rätt sätt att cykla enligt alla tävlingscyklister eller hobbyutövare det skiter jag fullständigt i, jag cyklar på det sättet JAG trivs att cykla i, vill jag cykla på högsta växeln hela vägen hem så gör jag det!


Jag kan bli så ledsen, jo faktiskt ledsen, när man glad i hågen över sin bedrift att kapa tiden på 3 minuter, bara får rullgardinen nerdragen för man hade ingen chans mot en med racer, eller om man så hade haft ombytta roller hade man inte haft en chans ändå, nämen tryck ner mig gör det, att jag med full motvind hem igår cyklade 20 sekunder saktare på MIN cykel mot MIN tid, ingen annans cykel, ingen annans tid, det anses inte som en bedrift för man vann ju ändå inte, jo jag vann! Jag vann att jag nästan lyckades cykla lika snabbt hem med motvind som till jobb utan vind, och jag vann att jag gjorde det UTAN att bli arg på vinden, bara det var största vinsten, hahaha jo faktiskt, ni som känner mig vet hur jivla förbannad jag blev på vinden förr när jag cyklade, ordagrant förbannad, vet inte hur många gånger jag haft lust att slänga cykeln i diket och gå hem och dra täcket över mig, som tur är har jag ett pannben som hindrar mig för att göra sånt trams. Så nä jag är INTE snabbast, jag har INTE bästa medeltiden, eller bästa högsta hastighet, men jag är tamigfan GRYM som cyklat, i mina ögon, på bra tider till och från jobb nu i två dagar.

Den dagen jag ställer upp mig på en startlinje med en person bredvid mig och säger NU tävlar vi, då kan vi jämföra resultat efteråt, men så länge mitt mål med mina ”tävlingar” eller aktiviteter är att genomföra, ta mig i mål, göra så många hinder eller bara rent ut sagt ha skoj så behöver man inte dissa ner att jag inte hade samma resultat som nån annan.  

söndag 7 augusti 2016

När man slutar leta, så finner man...

Jag har inte skrivit här inne på ett tag, både medvetet och omedvetet, tiden finns där men sen samtidigt så har jag inte velat förmedla mina tankar på ett öppet forum, eller öppet och öppet, nu är ju min blog rätt anonym, dvs om man inte googlar mitt namn då får man väl fram den och det är just det sista som gjort att jag inte direkt bloggat. För även om detta är den jag är och jag är faktiskt rätt nöjd med den jag är så har jag inte velat att folk som googlar mig ska får reda på mina tankar.
För att ta det från början, signade ju upp mig på en dejtingsida för exakt ett halvår sen nästa vecka, mitt abonnemang går då även ut, har jag hittat någon, svar nej, kommer jag förlänga det, även här svar nej, varför då inte? är inte intresset att hitta någon kvar? och jo det är klart jag vill träffa någon, men jag vet ändå inte, hade behövt en nystart där med, radera hela min profil och börja om, kanske på en annan sida, jag vet inte, får se vad framtiden säger, just nu behöver jag en paus från den sidan.
I vilket fall som helst så är det ju det här med hur man ska gå tillväga när folk vill träffas osv, jag håller ju i det längsta på mitt namn, just för att inte bli uppgooglad och så får dem reda på en massa som dem inte behöver i det skedet, folk har velat ha mitt nummer såå många gånger, och hade det handlat om att jag haft ett anonymt nummer hade inte det varit några problem (bara blocka om dem blir jobbiga) men googlar dem mitt nummer får dem ju fram mitt för och efternamn och kan då googla sig hit, vilket som sagt inte är hela världen som sagt där är många som både är här inne och på mitt instakonto som jag inte vet vem det är och jag har inga problem med det, men från det till att ha en hel jivla dejtingsidas singlar här nja det är jag inte jätteintresserad av.

Hur har det då gått med dejtingsidan, tja jag har lärt mig att där är väldigt konstiga killar eller förlåt gubbar vill jag nog mer säga ute i detta avlånga land, för jag vet inte hur man tänker som 63 årig stockholmare när man söker kontakt med en 37 åring, på riktigt, skärp er! Jag har inga problem med åldrar, man är inte äldre än vad man känner sig och självklart ska man väl chansa om man är intresserad, chansar man inte vinner man inte som jag så fint själv brukar säga men någonstans borde ändå självkritiken infinna sig, kan man tycka.
Jag har även i min profiltext varit rätt "hård" som nån så fint skrev till mig häromdagen (i positiv anda tror jag), dels blev jag "brädad" rätt tidigt inne på sidan av en kille som jag fastnade lite för men som bara slutade höra av sig, sånt gör man bara inte, VAR ÄRLIG! Det är det ända jag begär, ärlighet, eller nja jag vill ju mycket mer än så men har man allt det andra och saknar ärlighet tja då kan man se sig om efter nån annan. Jag är oxå väldigt bestämd när det gäller min syn på kost och viljan att röra sig, alltså jag skiter väl till största delen av vad folk äter, och nä jag är inte den ytliga typen som kräver en muskulös kille/man men för fan har man aldrig tagit ett steg i hela sitt liv i naturen så kanske man inte ska klicka in sig och söka kontakt med någon som uppskattar just en promenad längs hav eller i skog. Och nä jag tänker inte vara den som drar igång någon, finns nog PT sidor till det, SUCK! Jo jag hör att jag låter bitter, men när man har förhoppningar om en sida och det inte riktigt blir som man tänkt sig tja då kan jag låta bitter, jag har sjukt många besökare på min sida, sjukt många flörtar, men förfan vad är det med detta flörtande *himlar med ögonen* är ni intresserade skriv förfan och då inte bara hej! Fin tjej! hur mår du? på riktigt, du är intresserad av en tjej och det var allt du kunde få ur dig...
Jag har däremot skrivit med några sjukt trevliga män, jo jag får skriva män här för alla har varit 40+, dem verkar ha mest vett innanför skallen faktiskt, och där har jag haft tur att dem struntat i min satta 40 års gräns och skrivit ändå, eller en har faktiskt fått sig en liiiiiten "avhyvling" för just när han skrev var jag så trött på att ingen respekterade min satta ålder, men han gav mig svar på tal och det resulterade i väldigt härlig meningsutbyte och en vänskap.
Annars har jag inte träffat så många, det har liksom slutat med skrivande, vill ju ha någotsålunda flyt i när man skriver med varandra, har man det så tor jag man har lättare att funka in real life, sen vet jag om att inte alla har skrivandet i sig, men i dagens läge, när man valt att befinna sig på en sida där man just "träffas" via att skriva så får man nog jobba lite på det, skriv vad man tänker liksom, ofta blir det sjukt bra, dem som fortsätter att skriva med mig och blir utsatta för mina tankar vet ju vad dem har att stå ut med in real life hahaha.
Skrev ju med en kille i Juni månad, fyfan vad han hade skriftens gåva, alltså jag bara log när jag läste hans texter, träffade även denna människa men tyvärr fanns inte klicket där som jag behöver, inte heller initiativtagandet som jag uppskattar, självsäkerheten utan att för den saken bli dryg.
Jag är en närhetsmänniska som tycker om närhet, jag vill sitta näranära, jag vill hålla hand, jag vill ha kli i håret eller en hand på låret (utan att behöva be om det), den sortens beröring sen struntar jag i om det är dejt ett, två eller tio, på riktigt jag är 37 år gammal och vet vad jag vill med mitt liv...nä jag menar inte att man måste ligga, jag menar bara att beröring om det känns rätt för båda inte är fel...jag gillar oxå män/killar som är så pass framåt att dem inte har några problem att ta ett eget initiativ till att vilja röra, jag visar rätt tydligt om det är ok eller inte. Sen lär det ju alltid finnas rötägg som bara vill ligga, men men om man själv inte har några problem med det så go for it, inte mitt tankesätt men jag vet ju så väl om att det för vissa är så, som sagt jag är ute efter lite mer än så.

Som jag skrev så vet jag vad jag vill ha, jag har inte bråttom, som en så fint sa till mig eller skrev, skitsamma, det är när man slutar leta som man finner...
Nått som jag har lärt mig är ju att det är mycket som måste fungera när man har barn, samma veckor underlättar ju, annars får man ju vara beredd att jobba lite mer på det, sen är det ju det här med var man bor, jag har ju resonemanget vill man så kan man, och då jag inte har planer på att flytta ihop men nån inom den närmsta framtiden så spelar ju det mindre roll för min del, visst nu kanske det ändras när man väl träffar mr right men det får man ta då, se inte ett problem som inte finns, se en lösning på det som i andras ögon hade varit ett problem.